En smakebit på söndag - Jag överlevde Titanic

En smakebit på söndag är då man delar med sig av ett litet stycke ur den bok som man läser just nu. Utan att komma med några spoiler förstås.
En smakebit på söndag hålls den här veckan av Flukten fra virkeligheten.

Jag överlevde Titanic - Lawrence Beesley

"Det hette att Titanic var osänkbart - men natten till den 15 april 1912 hände det omöjliga. Det stoltaste av fartyg stötte emot ett isberg som skadade henne så allvarligt att inget stod att göra. Vattnet forsade in och svämmade över flera av de så kallade vattentäta skotten. Fartyget skulle sjunka, det var bara en fråga om när. Kaptenen beordrade passagerarna till livbåtarna, i första hand kvinnor och barn. I någon mån också män. Det märkligaste av allt var att detta oerhört påkostade fartyg inte hade utrustats med livbåtar så att det räckte till alla ombord. Under två och en halv timme, från sammanstötningen tills Titanic försvann i djupet, utspelades ett verklighetsdrama med få motstycken i historien. Livbåt efter livbåt hissades ner och vissa passagerare fick ta plats men andra måste stanna på däck. Lawrence Beesley var med om allt detta. Här är hans mästerligt nedtecknade ögonvittnesskildring - ett av tidernas främsta reportage."

Smakbiten är hämtad från sidorna 40-41.

"Ganska snart, när jag hörde folk gå omkring i korridorerna, tittade jag ut och fick se ett flertal passagerare stå och prata med en steward - merparten var damer i morgonrock. Andra var på väg upp, och jag beslöt mig för att gå ut på däck igen, men eftersom det var för kallt för att göra detta i morgonrock tog jag på min norfolkjacka och byxor innan jag gick upp. Det var nu fler människor som stod och tittade ut över räcket, gick omkring därute och frågade varandra hur det kom sig att vi hade stannat, men utan att få någon ytterligare information. Jag stannade kvar på däck i några minuter, gick omkring med raska steg för att hålla mig varm och tittade då och då ner mot havet som om någonting där skulle kunna klargöra uppehållets orsak. Fartyget hade nu återupptagit sin framfart, och rörde sig mycket sakta genom vattnet med en tunn vit linje av skum på vardera sidan. Jag tror vi alla var glada att se detta, det verkade bättre än att ligga stilla. Jag beslöt mig snart för att gå ner igen, och när jag korsade skeppet från styrbord till babord för att gå nerför trappan vid vestibuldörren såg jag ett befäl klättra upp i den sista livbåten på babordssidan - nummer 16 - och börja dra loss presenningen, men jag kan inte minnas att någon fäste någon särskild uppmärksamhet vid honom."