Maratonmarschen - Stephen King

 

Originaltitel: The Long Walk 

Författare: Stephen King (alias Richard Bachman) 

Utgiven: 1979 

Sidor: 276, Inbunden 

Genre: Psykologisk skräck, Dystopi, Spänning 

Förlag: Bra Spänning

"Amerika - men ett Amerika i en nära framtid, med något annorlunda förtecken än idag, styrt av den gåtfulle Majoren...

Den 17-årige Ray Garraty möter tillsammans med 99 andra tonårspojkar upp för att delta i den årliga Maratonmarschen, bokstavligen en tävling på liv och död där det bara finns en vinnare och alla de andra är förlorare. Och att förlora är ödesdigert...

Maratonmarschen går genom stad och land, över slätter och kullar, över floder och åar. Gevären knallar med jämna mellanrum från den bandvagn med soldater som åtföljer marschen, och signalerar att någon inte orkar längre. För Garraty och de andra pojkarna, som till en början känt en viss idrottsmannagemenskap, förvandlas det hela alltmer till en kamp till döds, en mardröm utan uppvaknande...

Maratonmarschen ger en kuslig bild av Amerika, men ett Amerika där dagens tendenser - kommersialism, förakt för den svagare, vinna-eller-försvinna-mentalitet - dragits ut i sin kusliga men fullt tänkbara förlängning."

Jag sitter här och har precis läst ut boken men har svårt att släppa den. 
En så himla bra bok! Den kröp in under skinnet på mig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu! Jag har haft svårt att lägga den ifrån mig (när jag varit tvungen) och jag har tänkt på den även då. 

Bara tanken på att gå och gå och aldrig få stanna upp tills du antingen får en kula i dig eller att de andra 99 får det, gjorde att jag fick lätt panik. Det var så overkligt på något sätt, så svårt att greppa. Och det är det för de tävlande också visar det sig när det börjar. Men det är just så "enkelt", kommer dem under 6,5 km/tim får dem en varning.  Max tre varningar, sen höjs gevären. Och det behövs inte mycket för att det kan gå fel. Blåsor på fötterna, sendrag, toalettbesvär, eller ramla av vägkanten.

Jag har känt den trötthet, sorg, förtvivlan och hopplöshet som till stor del genomsyrar deras långa marsch. Men också vänskap som ändå bildas bland några pojkar (och andra inte!) och uppskattningen till livets vackra stunder. 

Har fått följa deras funderingar och frågor kring alltihop och livet i övrigt. Hur de sakta men säkert försvinner och bryts ner, mer och mer under vägen, både fysiskt och psykiskt. Hur de kämpar för att försöka hålla kvar sitt förstånd och den man är så länge man kan.
 
Man får inte reda på så mycket om världen i övrigt, bara lite glimtar och information under marschen, men det gjorde faktiskt inget. Det är starka "Hunger Games"-vibbar över det hela, där befolkningen jublar över dödsskjutningarna och satsar stora pengar på deltagarna. 

Allt börjar med en gång och det blev aldrig långtråkigt, jag var tvungen att veta hur det skulle sluta! Nu måste jag nog ta en liten paus och andas innan jag plockar upp nästa bok.