En smakebit på söndag - Mina framlidna fruar

Tänkte prova på En smakebit på söndag då man delar med sig ett litet stycke ur den bok man läser just nu. Utan att komma med några spoiler förstås.

(Det blev en lång smakbit idag men jag lovar att det bli kortare nästa gång!)

 En smakebit på söndag hålls den här veckan av Flukten fra virkeligheten.

 Mina framlidna fruar - Carter Dickson

En liten badort...en mörk höstmånad, då havet vräker mot stranden och höstlöven virvlar omkring på den öde golfbanan. Förutom sir Henry Merrivale finns blott en enda gäst på hotellet...en man som misstänks vara identisk med en beryktad kvinnomördare. 

Och H.M. kan såklart inte hålla fingrarna borta. 

Snart sliter misstankarna sönder den stillsamma idyllen, som gradvis förvandlas till rena skräckromantiken.

Slutscenen är som alltid - när H.M. står för regin - ett mästerverk av laddad spänning...ett intensivt struptag på läsaren.

 Huvudkaraktären H.M. (Henry Merrivale) försöker fuska i golf.

"H.M:s uppmärksamhet tycktes vara lättjefullt riktad mot något uppe i trädet. Han såg upp med oskyldig min. Samtidigt sträckte han ut ena foten. En golfboll som förut legat gömd i en håilghet rullade ut till ett bättre läge. 
Som en pånyttfödd människa, en dygdig och målmedveten människa, tog H.M. en klubba ur påsen då en röst kom honom att rycka till.
- Jag håller ett öga på er!
Och herr Fergus MacFergus steg fram bakom ett träd i närheten, bister som Samvetet.
H.M;s uttryck av förorättat och skrämmande majestät med glasögonen långt ner på näsan skulle inte ha lurat en barnunge och mycket mindre herr MacFergus.
- Jag begriper inte vad ni dillar om, bölade han.
- Ni vet mycket väl vad jag talar om, sa MacFergus obevekligt. Inte för alla Rockefellers miljoner skulle jag vilja ha er samvetsbörda. Har ni inte en gnutta religion i kroppen?!
- Jag är sprickfull av religion. Hör nu, anklagar ni mej för att fuska i det här spelet?
- Ja!
H.M. slängde ifrån sig golfbagen. Med klubban i handen vaggade han bort till bollen.
Med en blick över all beskrivning illvillig och ondsint och purpurröd i ansiktet pekade han på bollen.
- Se på den!
- Jag ser på den.
- Den är levande. Den hångrinar. Den har en själ. Gosse, det finns mer koncentrerad ondska i en enda golfboll än i ett reglemente gestapokillar sen de sjungit "Horst Wessel" och ätit haschisch.

H.M:s mage började darra.
- Jag kommer ut på morgonen och lägger bollen tillrätta för mitt första slag. Så god golfspelare som jag är borde jag kunna slå den tvåhundra meter. Och vad händer? Det lilla aset far iväg i en kurva som en bumerang. Varför?
Herr MacFergus slet sitt järngråa hår.
- Jag har ju sagt er gång på gång...
- Nej! skrek H.M.
- Va?
- Om jag hör ett ord till att jag ska hålla ögonen på bollen och inte röra på huvudet, sa H.M. och pekade på honom med klubban, så skär jag hjärtat ur kroppen på er. Det har inte med saken att göra och jag ska bevisa det. Den blir skruvad, begriper ni. Och det blir som en röd dimma för mina ögon. Och jag tänker för mej själv; Jaså, skruvar du dig? Men jag ska lära dej! Så jag ställer mig med sidan mot den fan...
Herr MacFergus stönade.
- Jag ställer mej med sidan mot den fan och klipper till vinkelrätt mot hålet. Alla vettiga beräkningar säger att då kan den uslingen inte annat än hitta vägen. Men istället för att skruva sig hundra meter åt vänster skruvar den jäkeln sej hundra meter år höger och far in genom ett fönster i klubbhuset. Jag är inte mer än människa, gosse. Jag står inte ut med det! Enda sättet är att plocka opp fanskapet och kasta det åt rätt håll! Men inte ens då kan man vara säker på vad kräket hittar på för att hämnas!"