Författarinna: Maria Gripe
Utgiven: 1981
Sidor: 297, Inbunden
Genre: 12-15 år
Förlag: Bonnier Carlsen
"Den där krypande känslan av något oförklarligt, av att någon plötsligt finns bakom ryggen på henne och iakttar - när kände hon så för första gången? Det visste inte Nora. De mystiska stegen som hördes i våningen, de underliga telefonsamtalen, den sorgsna dockan och promenaderna till ödehuset, dit hunden Ludde drog iväg henne.
Vad betydde allt detta? Långsamt börjar hon förstå att någon utanför tid och rum kanske söker kontakt..."En härlig och mystisk berättelse som jag hade älskat om jag hade läst den när jag var liten. Och jag älskar den nu också. Det här är den första boken jag läst av Maria Gripe så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig.
Det är en väldigt fin och vacker berättelse, väcker tankar om tid och rum, vad som händer där emellan och om andra människors öde. Den var mer sorglig och tyngre än vad jag väntade mig. Berättelsen är skriven i ett makligt tempo och språket är vackert och okonstlat. Den var heller inte förutsägbar, man visste inte vad som skulle hända härnäst.
Jag tycker om Nora och känner med henne. All den ensamhet och känslan av att vara övergiven som hon har brottats med hela sitt liv. Att inte ha en plats.
Men när alla underliga och övernaturliga saker börjar hända väcks ändå något som kan likna hopp och tröst, och jag hoppas allt ska ordna sig på något vis.
Jag gillade även Dag och Hulda, jag själv kände också tröst hos dem.
Kände mig faktiskt lite nostalgisk när jag läste den för det var sånt här jag tyckte om i bokslukaråldern och den påminner mig om hur det kunde vara då.
Rekommenderar den varmt.
Maria Gripe är så bra!
SvaraRaderaJa det är hon! Henne vill jag läsa mer av! :)
Radera